Avsaknaden av lagstiftning som reglerar sjukvårdsbeslut

Svensk sjuksköterskeförening och Sjuksköterskornas etiska råd uppmanar regeringen att som SMER redan skrev 2019, att en reglering kommer på plats för att ge hälso- och vårdpersonal rättsligt stöd för sina dagliga insatser till beslutsoförmögna patienter. Avsaknaden av lagstiftning som reglerar sjukvårdsbeslut för personer utan beslutsförmåga tvingar hälso- och sjukvårdspersonal att bryta mot lagen för att kunna ge vård.

I Sverige saknas det idag lagstiftning som reglerar hur människor med nedsatt
beslutskompetens ska få vård. På grund av avsaknaden av lagstiftning förekommer tvång
inom somatisk sjukvård i Sverige.
Sedan 2019 har det inkommit två skrivelser till Socialdepartement gällande patienter med
bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården där allvarliga brister av den nuvarande
regleringen påtalats.

• Skrivelse till regeringen gällande patienter med bristande beslutsförmåga i
  hälso- och sjukvården, SMER Dnr Komm2019/00724/S1985:A
• Lärdomar från pandemin – Sverige behöver lagstiftning som reglerar sjukvårdsbeslut
  för personer utan beslutsförmåga., Svenska Läkaresällskapet och Läkarförbundet,
  2021

Svensk sjuksköterskeförening vill nu utöver dessa skrivelser uppmärksamma departementet
på fler svårigheter som en avsaknad av reglering innebär.

Nuvarande reglering förutsätter att patienter själva kan ta initiativ till, vara delaktiga i och
fatta beslut om sin egen vård och behandling. (om inte vårdåtgärder utförs enligt Patientlagen kap 4 §4 "Patienten ska få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar patientens liv eller hälsa, även om hans eller hennes vilja på grund av medvetslöshet eller av någon annan orsak inte kan utredas"). För många patienter med nedsatt beslutsförmåga är detta inte möjligt. Somatisk sjukdom kan leda till att människor förlorar sin beslutskompetens ibland tillfälligt men även permanent. Hur dessa patienter ska få tillgång till somatisk sjukvård i relation till den enskildes behov med respekt för den egna viljan, är idag inte reglerat.

Två viktiga förutsättningar för hälso- och sjukvården är att människor har rätt att tacka nej
till den vård den inte vill ha (autonomiprincipen) samt att de som på grund av sjukdom inte
längre kan samtycka till vård får den vård de behöver. Frånvaron av reglering innebär att
hälso- och sjukvårdpersonal tvingas fatta beslut om hur de ska följa lagen (och inte använda
tvång) vilket riskerar att patienter skadar sig själva, skadas allvarligt eller till och med dör.

Det har framkommit i studier att patienter i Sverige hålls fast, får sina händer lindade,
spänns fast i rullstolar, hindras från att lämna vårdinrättningar, ges medicin mot sin vilja
eller utan sin vetskap eller utsätts för omvårdnadsåtgärder fast de motsätter sig dessa.1 2
Hälso- och sjukpersonal beskriver att detta görs i situationer där åtgärder bedöms
nödvändiga för att hindra att patienter skadar sig själva eller andra.2 3 Att utsätta en patient
för tvång kan ofta handla om ett övervägande av att göra gott och inte skada. Den enskilda
sjuksköterskan tvingas göra en avvägning mellan att avstå en omvårdnadsåtgärd alternativt
att utföra den mot patientens vilja, vilket indirekt och/eller direkt kan skada patienten på
olika sätt. Utifrån bristande beslutsförmåga hos patienten saknas lagstöd för att kunna ta
beslut för patientens bästa för en god och säker vård. Dessutom saknas stöd för etisk
reflektion/analys för att möjliggöra för varje enskild sjuksköterska att kunna prioritera och ta
beslut om vad som bör göras i varje enskild situation.

Sjuksköterskor är den yrkesgrupp som oftast fattar beslut om eventuellt tvång inom somatisk
akutsjukvård.4 Hantering av tvång har beskrivits vara ett stort arbetsmiljöproblem för
sjuksköterskor inom somatisk sjukvård, men dessa situationer ger även upphov till många
etiska dilemman inom hälso-och sjukvården. Yrkeskåren beskriver en oro för repressalier om
det kommer fram att tvångsåtgärder används. Utfört tvång döljs genom att det inte
dokumenteras och genom att patienter och närstående inte informeras.4 Återigen, här saknas
ett utrymme i lagstiftningen alternativt en möjlighet att efter etisk analys dokumentera de
insatser som gjorts.

Då lagstiftning samt stödstrukturer för bedömning av beslutsförmåga hos den enskilda
patienten saknas tvingas sjuksköterskor själva besluta om och när tvångsåtgärder ska
användas. Beslutet riskerar då att baseras på individuella preferenser och bedömningar,
vilket innebär att det tvång som patienter utsätts för är beroende av enskilda yrkesutövare.4
Beslutet att använda tvång blir därmed godtyckligt, ojämlikt och rättsosäkert. Det finns även
en betydande risk att patienter som är beslutskompetenta tvingas till vård som de inte vill ha
när stöd för att utvärdera denna förmåga hos patienten saknas.

Avsaknad av reglering utgör en patientsäkerhetsrisk och är ett arbetsmiljöproblem för hälsooch
sjukvårdspersonal. En reglering får inte heller utformas på ett sådant sätt att den kan
komma att användas i situationer där det råder brist på sjuksköterskor (till exempel sedering
av oroliga patienter på grund av brist på omvårdnadspersonal i den patientnära vården).
Det finns en stark vilja hos den enskilda sjuksköterskan att göra gott för den andre. Denna
vilja hamnar dock i konflikt med viljan att inte skada patienten utifrån avsaknaden av stöd
för bedömning av beslutsförmåga och en avvägning kring de eventuella åtgärder som bedöms
rimliga för att ge patienten en god och säker vård, när patienten inte själv kan ta autonoma
beslut.

Svensk sjuksköterskeförening och Sjuksköterskornas etiska råd uppmanar
regeringen att som SMER redan skrev 2019 - att en reglering kommer på plats
för att ge hälso- och vårdpersonal rättsligt stöd för sina dagliga insatser till
beslutsoförmögna patienter.