De har inte haft en fastspänning på två år

En patient som spänns fast med tvång utsätts för en kränkning. På den psykiatriska avdelningen 242 på Sahlgrenska Universitetssjukhuset arbetar personalen målinriktat för att minska antalet bältesläggningar.

Text: Lotta Engelbrektson

Sjuksköterskan Ahmad Adeli visar runt på avdelningen som är specialiserad på psykossjukdomar. Av de 17 patienterna som är inskrivna den här dagen är det bara en person som har sökt sig hit frivilligt. De övriga har tagits till avdelningen med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT.

Att möta människor med vanföreställningar, hallucinationer och psykotiska symtom är en del av personalens vardag. De flesta har också erfarenhet av uppvarvade patienter som blir agiterade, oroliga, höjer rösten och ibland blir hotfulla.

Soheila Jaladat som är chef på avdelningen menar att det är omöjligt att säga hur ofta personalen måste trycka på larmknappen, generellt. Det kan vara lugnt en hel månad, sen inträffar det plötsligt incidenter under flera dagar i rad.

– Det beror helt på vilka som är inlagda för tillfället, säger hon.

Som sista åtgärd, om en patient utgör en fara för sig själv eller andra, kan tjänst­görande läkare besluta om bältesläggning.
Då spänns patienten fast vid en säng med remmar runt händer, fötter och mage, och ofta tvångsmedicineras.

– Det är den absolut starkaste tvångs­åtgärd vi har när vi har uttömt alla andra möjligheter, säger sjuksköterskan Ahmad Adeli.

Han öppnar dörren till det lilla rummet där bältessängen förvaras. Det är ett odramatiskt sjukhusförråd med patient­kläder på hyllorna och en säng i mitten. På britsen ligger ett överkast som döljer de breda remmarna. Ahmad Adeli lyfter på filten och visar hur banden ska fixeras runt vrister och fotleder så att patienten ligger still.

Han berättar också att han, under sitt första arbete inom psykiatrin, ville få en personlig erfarenhet av hur det verkligen kändes. Därför bad han sina kollegor att spänna fast honom vid en säng och lämna rummet.

– Trots att dörren stod på glänt och jag bara kunde ropa efter hjälp kröp sig obehaget på. Min puls gick upp och andningen påverkades. Det var en otäck känsla av kontrollförlust, berättar han.

Ahmad Adeli ingår i den arbetsgrupp som framgångsrikt har arbetat för att minimera antalet bältesläggningar på avdelningen. Under de två senaste åren har hans nattskift inte behövt använda det avsedda rummet en enda gång. I stället har teamet utarbetat en arbetsmodell och skapat en gruppdynamik som gör att de kan stämma i bäcken innan en situation spårar ur.

– Kunskapen och verktygen finns redan inom psykiatrin och vi har egentligen inte gjort något nytt. Vi har bara förtydligat våra ansvarsområden, säger han.

Kortfattat går arbetssättet ut på att de som arbetar under nattpasset placerar ut sig på avdelningen så att de alltid har visuell kontakt med patienterna. Om någon visar sig vara särskilt orolig följer de den kunskapsbaserade manualen Bröset violence checklist. Med stöd av punkterna på listan gör de sitt bästa för att uppmärksamma plötsliga sinnesförändringar hos patienterna.

När någon visar tendens att jaga upp sig, agerar personalen förebyggande enligt särskilda rutiner. Det första och viktigaste är att någon av dem inleder ett samtal med patienten för att få ett grepp om vad som pågår inombords.

– Vi har alltid en beredskap och en konkret plan för vad vi ska göra. Våra roller är klara innan vi går ut på avdelningen och börjar jobba, säger Ahmad Adeli.

Målet är att undvika tvångsåtgärder till varje pris. Både Ahmed Adeli och avdelningschefen Soheila Jaladat pratar om den själsliga skada en bältesläggning kan innebära. Även om patienten inte ens minns något av händelsen kan den lämna outplånliga spår. En så pass drastisk tvångsåtgärd kan vara traumatiserande.

– Våra patienter har en helt annan verklighetsuppfattning än du och jag. De är oerhört rädda och oroliga. Därför är vi också noga med att alltid ha ett uppföljande samtal efter en bältning, så att patienten får en möjlighet att sätta ord på vad den inneburit, säger Soheila Jaladat.

Psykisk ohälsa är stigmatiserande, särskilt när diagnosen stavas schizofreni och psykossjukdomar. De flesta patienter Soheila Jaladat och Ahmad Adeli möter har haft helt vanliga liv innan de blivit sjuka. De har arbetat eller studerat och de är någons förälder, syskon eller barn. När de blev tvångsintagna fråntogs de såväl sin fysiska frihet som sin integritet.

– Här handskas vi med etik och moral varje dag. Vi arbetar med personcentrerad vård och det är viktigt att patienterna är delaktiga. Det bästa jag kan göra är att lyssna och bemöta varje person individuellt, säger Soheila Jaladat.

Både Ahmad Adeli och Soheila Jaladat har arbetat inom psykiatrin i över tjugo år och har svårt att tänka sig någon annan inriktning. Det är något särskilt med alla livsberättelser de får ta del av under sina arbetspass. Sohelia Jaladat upplever att hon kan hjälpa människor på ett djupare plan än hon kunde när hon tidigare arbetade inom den somatiska vården.

– För mig är det inte bara ett jobb, det är nästan ett kall. Dessutom utvecklas jag själv som person av att arbeta här, säger hon.

Ahmad Adeli hänvisar till den gamla grekiska moralfilosofen Sokrates tankar om etik, när han förklarar vad ordet har för betydelse för honom.

– Etik är så viktigt i våra liv. Den ger mig en tydlighet i vardagen och är den sammanhängande faktorn i hur jag betraktar mig själv som människa, säger han.

Han berättar också att han, under sitt första arbete inom psykiatrin, ville få en personlig erfarenhet av hur det verkligen kändes. Därför bad han sina kollegor att spänna fast honom vid en säng och lämna rummet.

– Trots att dörren stod på glänt och jag bara kunde ropa efter hjälp kröp sig obehaget på. Min puls gick upp och andningen påverkades. Det var en otäck känsla av kontrollförlust, berättar han.

Ahmad Adeli ingår i den arbetsgrupp som framgångsrikt har arbetat för att minimera antalet bältesläggningar på avdelningen. Under de två senaste åren har hans nattskift inte behövt använda det avsedda rummet en enda gång. I stället har teamet utarbetat en arbetsmodell och skapat en gruppdynamik som gör att de kan stämma i bäcken innan en situation spårar ur.

– Kunskapen och verktygen finns redan inom psykiatrin och vi har egentligen inte gjort något nytt. Vi har bara förtydligat våra ansvarsområden, säger han.

Kortfattat går arbetssättet ut på att de som arbetar under nattpasset placerar ut sig på avdelningen så att de alltid har visuell kontakt med patienterna. Om någon visar sig vara särskilt orolig följer de den kunskapsbaserade manualen Bröset violence checklist. Med stöd av punkterna på listan gör de sitt bästa för att uppmärksamma plötsliga sinnesförändringar hos patienterna.

När någon visar tendens att jaga upp sig, agerar personalen förebyggande enligt särskilda rutiner. Det första och viktigaste är att någon av dem inleder ett samtal med patienten för att få ett grepp om vad som pågår inombords.

– Vi har alltid en beredskap och en konkret plan för vad vi ska göra. Våra roller är klara innan vi går ut på avdelningen och börjar jobba, säger Ahmad Adeli.

Målet är att undvika tvångsåtgärder till varje pris. Både Ahmed Adeli och avdelningschefen Soheila Jaladat pratar om den själsliga skada en bältesläggning kan innebära. Även om patienten inte ens minns något av händelsen kan den lämna outplånliga spår. En så pass drastisk tvångsåtgärd kan vara traumatiserande.

– Våra patienter har en helt annan verklighetsuppfattning än du och jag. De är oerhört rädda och oroliga. Därför är vi också noga med att alltid ha ett uppföljande samtal efter en bältning, så att patienten får en möjlighet att sätta ord på vad den inneburit, säger Soheila Jaladat.

Psykisk ohälsa är stigmatiserande, särskilt när diagnosen stavas schizofreni och psykossjukdomar. De flesta patienter Soheila Jaladat och Ahmad Adeli möter har haft helt vanliga liv innan de blivit sjuka. De har arbetat eller studerat och de är någons förälder, syskon eller barn. När de blev tvångsintagna fråntogs de såväl sin fysiska frihet som sin integritet.

– Här handskas vi med etik och moral varje dag. Vi arbetar med personcentrerad vård och det är viktigt att patienterna är delaktiga. Det bästa jag kan göra är att lyssna och bemöta varje person individuellt, säger Soheila Jaladat.

Både Ahmad Adeli och Soheila Jaladat har arbetat inom psykiatrin i över tjugo år och har svårt att tänka sig någon annan inriktning. Det är något särskilt med alla livsberättelser de får ta del av under sina arbetspass. Sohelia Jaladat upplever att hon kan hjälpa människor på ett djupare plan än hon kunde när hon tidigare arbetade inom den somatiska vården.

– För mig är det inte bara ett jobb, det är nästan ett kall. Dessutom utvecklas jag själv som person av att arbeta här, säger hon.

Ahmad Adeli hänvisar till den gamla grekiska moralfilosofen Sokrates tankar om etik, när han förklarar vad ordet har för betydelse för honom.

– Etik är så viktigt i våra liv. Den ger mig en tydlighet i vardagen och är den sammanhängande faktorn i hur jag betraktar mig själv som människa, säger han.