Alltid redo för nästa katastrof

I somras arbetade narkossjuksköterskan Monika Hörling på ett ambulanståg i Ukraina. Efter tjugo år av ibland farliga humanitära insatser känner hon fortfarande ingen rädsla. Däremot sorg, frustration – och hopp.

Text: Tim Andersson

Medan raketerna faller över Ukraina går ett tåg från västra delen rakt mot kriget i öster, och sedan tillbaka igen.

Den vanlig interiören är utriven och ersatt med ambulansutrustning: evakueringståget, som Läkare utan gränser driver tillsammans med ukrainska sjukvårdsmyndigheten och järnvägen, har plats för drygt fyrtio sårade och skadade. De hämtas upp längs vägen för att transporteras till sjukhusen i säkrare regioner. Tåget skumpar och kränger, människor gnyr och flyglarmen ljuder.

I en av vagnarna finns fem intensivvårdsplatser. Ansvarig för dem var i somras den svenska sjuksköterskan Monika Hörling.

– Väldigt många hade splitterskador mot bröstkorg och ansikte, en del hade fått armar och ben bortsprängda, andra skottskador. Somliga hade till och med blivit beskjutna när de försökte fly. Jag har lyssnat till otaliga fasansfulla berättelser, berättar hon.

Eftersom tågstationer och räls kan vara mål för den ryska stridsmakten stannar man så kort tid som möjligt på varje station. Och planerna kan ändras snabbt, beroende på krigsläget: andra stationer, nya stopp.

– Utanför står ambulanser uppradade med patienter. Vi har fått information innan från sjukhus om vilka vi ska ta emot. De är i alla åldrar, allt från barn till gamla, män och kvinnor.

Den här torsdagen är Monika Hörling på Sophiahemmet i Stockholm. Hon har frilansat som narkossjuksköterska i 16 år nu, för att snabbt kunna ge sig i väg på uppdrag genom Läkare utan gränser eller Internationella Röda Korset. Den blå operationsdräkten är på. Hon har nyss sövt en patient inför en knäoperation.

Vi sitter i ett trångt, avskalat rum. Mellan oss på väggen en tavla med Lou Reed-citatet: ”Its such a perfect day, I’m glad I spent it with you”.

Monika Hörling berättar om ett fotografi som hon fick se på tåget. En ukrainsk kvinna höll upp mobilen framför henne: semesterbild från förra sommaren, hela familjen samlad, just en sådan där perfekt dag fångad i flykten.

Nu låg hennes make i respirator intill, okontaktbar. Han hade blivit raketbeskjuten när han arbetade på en oljedepå i Mariupol.

– Det var så starkt att se den där bilden, där de var så lyckliga, en lycklig barnfamilj. Och nu låg han där, svårt hjärnskadad, totalförlamad och utan möjlighet att få ett liv igen. Dottern kommer aldrig att få tillbaka sin pappa.

Ett annat möte som påverkade henne starkt var med en nioårig pojke. Han hade lekt i en lekpark i Kramatorsk när en raket slog ned. Nu plågades han av svåra splitterskador över bröstet och punkterad lunga. Han låg med sitt gosedjurslejon i famnen och slangar i kroppen. Väldigt stressad och upprörd.

– Han frågade hela tiden efter sin pappa, som befann sig ute i kriget. När jag väl hade smärtlindrat honom kom jag på att jag hade en tecknad film nedladdad på datorn, Toy Story. Den fick honom att tänka på något annat en stund.

Monika Hörlings arbete i Ukraina innebar naturligtvis en stor risk. Det är inte bara stationerna och rälsen som är i skottgluggen
– även tåget kunde när som helst beskjutas. Hon behövde aldrig uppleva något av det slaget, men hon såg explosioner på håll och svampmoln torna upp sig.

Hon är dock van vid faran. I tjugo år har hon med jämna mellanrum rest i väg för att hjälpa till i krig, konflikter och naturkatastrofer. Hon har arbetat i Jemen, Nigeria och Pakistan, och i ett otal andra länder. Hon var på Haiti 2010, efter att mer än 200 000 människor dött av den stora jordbävningen, och på en räddningsbåt i Medelhavet under flyktingkrisen.

Hennes värsta upplevelse var ändå i Bagdad 2003, när FN:s kontor sprängdes av en självmordsbombare.

Hon hade själv precis lämnat byggnaden och befann sig på en parkering ett par hundra meter därifrån, när hon kände en enorm tryckvåg skölja över henne. Rent reflexmässigt rusade hon in i en skyddscontainer i närheten.

– Där stod jag och väntade en stund och tänkte: Vad var det som hände? När jag öppnade dörren på glänt var det som en enda dimma utanför. Jag sprang i väg till mitt tält, där jag sov och hade min egen lilla mottagning, och satte på mig min skottsäkra väst och ryggsäck med sjukvårdsutrustning.

Mängder av skadade människor kom strömmande, bärande på varandra. Bomben hade varit av tusenkiloklassen. 22 människor dog och över hundra skadades.

– Sedan jobbade jag med att ta hand om dem. Det var helt fruktansvärt.

Monika Hörling växte delvis upp utomlands, och har arbetat internationellt hela sitt vuxna liv. Hon har varit några år i Saudiarabien och av och till under sju års tid på kryssningsbåtar, bland annat i Karibien. Vad hon egentligen alltid hade drömt om var dock att jobba humanitärt.

År 2002 bestämde hon sig till sist för att ta steget. Första resan var för ­Räddningsverket, nu MSB, och gick till Afghanistan.

– Vi var uppe i en bergsby och skulle bygga upp ett litet camp för hjälparbetare i området. Jag som sjuksköterska var ansvarig för sjukvården i teamet. Det kunde vara allt från småblessyrer till potentiellt akuta incidenter.

De USA-ledda styrkorna hade invaderat landet året innan, och Afghanistan befann sig i konflikt.

– Det är klart att det var en stor anspänning att åka ut på ett sådant uppdrag första gången.

Rädd var hon dock inte, konstaterar hon. Och här kan det bli svårt att förstå Monika Hörling. Också svårt för henne att riktigt förklara. Hon får den frågan ofta, berättar hon, om rädslan.

– Jag låter inte rädslan hindra mig från att åka på de här uppdragen. Man lär sig hantera det. Man har en uppgift att utföra, och man fokuserar helt på den.

Hon försöker igen: Visst är det alltid en anspänning, och visst finns det situationer som kan vara obehagliga, konstaterar hon.

– Man är alltid vaksam och uppmärksam, men det går inte att åka ut i fält och vara rädd. Då kan man helt enkelt inte fungera.

Om hon inte känner rädsla upplever hon i stället många andra känslor. Sorg och frustration finns där. Särskilt i krig. Lidande är lidande, men för sin egen del upplever hon en större vanmakt när det är mänskligt orsakat, berättar hon.

– Katastrofer är fruktansvärda. I Haiti dog flera hundra tusen över en natt. Men där var det naturen som var orsaken. I krig som i Ukraina är det människor som ligger bakom, som avfyrar de här raketerna mot civila, mot sjukhus, lekplatser, bostäder och tågstationer. Det kan vara svårare att ta in.

Själva arbetet upplever hon trots allt som en tröst. Hon kan inte påverka den större situationen, men ändå vara till hjälp. Och samtidigt som hon upplever fasan och lidandet ser hon det andra, ibland där bakom, ofta i första rummet: hoppet, omsorgen, ibland till och med glädje mitt i eländet.

– Det finns så mycket gott också i världen, inte bara ondska och djävulskap. Jag berördes starkt av mina medarbetare i Ukraina. De hade kunnat fly, men valde att komma och jobba med oss och utsätta sig själva för fara. Det fanns en sådan kämpaglöd och motivation hos dem.

Det har gått några månader sedan hon kom tillbaka till Sverige. Det är alltid med dubbla känslor som hon lämnar kriserna bakom sig. Hon fortsätter att tänka på dem som är kvar, somliga av dem kanske just nu på ett skumpande tåg mot krigsfronten; människor som hon har jobbat, levt och sovit nära under en period i existentiell blixtbelysning, utan vardaglig trygghet och tristess.

Samtidigt tycker hon om att komma hem. Att gå i naturen, åka skidor. Och – att arbeta i den svenska sjukvården. Kombinationen passar henne perfekt, säger hon. Friheten.

– Ska man kunna frilansa så här krävs dock att man är trygg i sin roll. För att kunna komma till en avdelning som resurs och inte belastning måste man ha jobbat ett tag och ha en bredd. Där tycker jag att jag är.

Nästa resa? Vart den går vet hon inte, men att den blir av – det är säkert.

– Medier riktar in sig mycket på Ukraina just nu, men det finns många andra fruktansvärda katastrofer och krig som tenderar att glömmas bort och hamna i skuggan. Läkare utan gränser jobbar i 70 olika länder, Röda Korset i 192 länder. De kommer med en fråga till mig, och jag svarar om jag är tillgänglig eller inte. Jag är i princip alltid tillgänglig.