Han jobbade på IVA under skoldådet i Örebro

Det är svårt att förutse hur man ska reagera när det ofattbara händer. För Sebastian Andersson och hans kollegor tog det ett tag innan man förstod allvaret vid skolskjutningen på Campus Risbergska.
– Jag trodde aldrig att något sådant här kunde hända i Örebro, säger han.

Text: Ann-Cathrine Johnsson

Den 4 februari arbetade intensivvårdssjuksköterskan Sebastian Andersson på IVA vid Universitetssjukhuset Örebro som ledningssköterska, med uppgift att se till att rätt bemanning finns på plats och att styra upp vart patienterna ska läggas när de kommer in.

– Vi hade det ganska trångt den dagen och det var fullt redan på morgonen. Det är ofta ganska högt tryck på våra platser, men det är sällan helt fullt, säger Sebastian Andersson, som satt och tog en kopp kaffe på lunchrasten när en av läkarna fick ett akutlarm.

Information gick ut om att det rörde sig om en skottlossning, men då det inte är så ovanligt att skottskador kommer in kändes det inte som något extraordinärt just då, berättar han.

När det senare uppdagades att det rörde sig om en pågående storskalig skottlossning, och att det handlade om en skola började tankarna fara genom huvudet.

– Hur många kunde det röra sig om, var det vuxna eller barn? Vi som hade fullt, hur skulle vi agera? Och var det verkligen inte bara en övning det handlade om?

Patienter som var färdiga och låg och väntade på en plats, skickades omgående till avdelning, samtidigt som platser som i normala fall står tomma färdigställdes.

– Vi har ganska många extra platser som vi inte har bemanning för normalt, som vi också förberedde, så på mindre än en timme hade vi tillsammans med Thorax IVA 10 tomma platser som vi kunde belägga.

Och de hade tur med bemanningen. Kvällsskiftet började redan klockan två, vilket gjorde att det fanns dubbelbemanning ett par timmar och dagskiftet fick stanna kvar tills vi visste mer om situationen.

En efter en sprang läkarna ner till akuten, och Sebastian Andersson hade löpande kontakt med dem och fick på så sätt information om att det var flera skadade. Men man hade fortfarande ingen uppfattning om hur många det var och i vilken omfattning skadorna var.

– Efter hand fick vi en fortlöpande dialog med flera olika läkare och med IVA-ansvarig om hur det såg ut och vad vi kunde förvänta oss. Vi jobbade hela tiden med att försöka ligga steget före och ha platser redo för så många som vi kunde förvänta oss komma.

Ju mer information Sebastian fick desto mer kunde han delge kollegorna, men det var först vid eftermiddagens presskonferens man fick bekräftat hur många skadade det fanns och hur många som hade omkommit.

– De patienterna som kom in gick först till operation, så vi hade en löpande kontakt med de olika operationssalarna och teamen där för att kunna förbereda oss för hur många patienter som skulle komma till oss.

Ett beslut som togs tidigt var att inga besök skulle släppas in, innan de visste mer om hotbilden.

– Men regionen upprättade en mottagning för alla anhöriga, så vi kunde släppa den biten helt.

Även om vårdprocessen var densamma så upplevde Sebastian Andersson omvårdnadsbiten som annorlunda den här gången på grund av det trauma som patienterna varit med om.

– På så sätt påverkade det oss även mer psykiskt, säger han.

– De här typerna av skador är inte heller någonting som vi ser till vardags, även om en skottskada kan dyka upp då och då. Det här rörde det sig om så mycket mer och vi visste ju inte heller vad det var för personer det rörde sig om från början.

Så här i efterhand säger han att man nog aldrig är riktigt förberedd på en händelse i den här omfattningen. Men att han är imponerad över hur snabbt de ställde om.

– Jag tror att det beror mycket på att vi visste vad vi skulle göra. Men även om man har en plan så kan man behöva avvika från den och utgå ifrån den faktiska händelsen, kommenterar han.

Efteråt har alla fått väldigt bra stöd, möjlighet till samtal med psykolog och reflektionstillfällen där de har kunnat sitta tillsammans som en grupp och prata om det som har hänt.

– Jag kan verkligen känna att vi löste det här tillsammans, säger Sebastian Andersson.