”Once a nurse always a nurse”

Marianne Lundqvist, tidigare ordförande i Svensk sjuksköterskeförening, fyller 100 år i augusti.

Vilka är dina tydligaste minnen från dina år som sjuksköterska?

– Då är vi långt tillbaka i tiden, jag avslutade min utbildning 1950 i Göteborg, så det är nästan 75 år sedan nu. När jag tänker tillbaka på den tiden så tänker jag på att det var så helt annorlunda tider. Både arbetssätt och utbildning, och världen som mötte oss såg så annorlunda ut. Då hade man fortfarande en utbildning som utgick ifrån de stiftelseskolor som fanns och alla dessa skolor avslutade sina utbildningar med någon form utav speciell ceremoni som ofta förekom i något kyrkligt sammanhang. Det är ju så väsensskilt från dagens utbildningssystem. Man knöt rosetten till sin vita mössa som man då fick bära i stället för doket man hade haft som elev. Så du hör ju att det låter som Hedenhös ungefär. På den tiden hade man internat också för alla sjuksköterskor, oftast inom sjukhusområdet. Så både fritid och skoltid var knutet till verksamheten på något sätt.

Och när du var klar med utbildningen, vart tog du vägen då?

– Jag var ju göteborgare och gick på Göteborgs medicinska högskola, men specialutbildningen inom barnsjukvård fanns bara i Stockholm. Jag började jobba på kronprinsessan Lovisas barnsjukhus på Polhemsgatan och tog sedan tjänstledigt ett år för att gå specialistutbildningen vid gamla Norrtulls sjukhus.

Du har jobbat länge på Svensk sjuksköterskeförenings kansli också.

– Ja, jag var intresserad av föreningsverksamhet och det hade jag varit hela min ungdom. Det gjorde att jag så småningom i stället för att bli lärare på en sjuksköterskeskola som jag hade planerat, blev ombudsman på SSF från 1955. Sen var jag kvar på SSF i princip hela mitt liv, men blev engagerad i arbetet med förbundsbildningen när Vårdförbundet bildades.

– Vi hade på den tiden två lokala avdelningar utav SSF, en för Stockholms stad och en för Stockholms län och i samband med tillkomsten av Storlandstinget så fick det konsekvenser för de anställda och då gjorde jag utredningsarbetet om hur vi skulle förändra den fackliga verksamheten för att kunna svara emot landstingsorganisationen som då var våra huvudmän. Och det slutade i sin tur med att jag blev ordförande i den sammanslagna avdelningen för Stockholms stad och län inom SSF.

Hur tycker du att sjuksköterskeyrket har förändrats under åren?

– Det mest påtagliga är naturligtvis det som också varit en väldigt viktig del av det fackliga arbetet under hela den här perioden – att få utbildningen godkänd, att den som studerar till sjuksköterska inte skulle vara en obetald arbetskraft samtidigt, utan att man studerar på samma villkor som andra och denna kamp som vi har fört i alla år att få bli en etablerad profession. Så det är väl att vi har blivit en etablerad profession med en professionell utbildning, som är den verkligt stora förändringen.

– Tidigare var sjuksköterskeyrket någonting som man utövade under överinseende. Läkarna var våra överordnade i jobbet och detta att sjuksköterskan var ansvarig självständigt fanns inte. Att det har skapats en vårdvetenskap där omvårdnaden blev erkänd, det är det verkligt stora som alla sjuksköterskor i alla generationer har varit med och kämpat för. Jag har upplevt att all den kamp vi har sysslat med under generationer har gett resultat. Men det finns ju fortfarande mycket att göra.

På vilka plan har yrket inte förändrats?

– Där jag upplever att det inte har hänt någonting egentligen på alla dessa år, det är att man fortfarande har en sådan oerhörd fysisk och mental press i arbetet, och jag har en känsla av att dagens generation lider lika mycket som vi gjorda kring att aldrig riktigt kunna känna att man har tid att göra sitt arbete helt tillfredsställande. Jag tror att dagens sjuksköterskor lika mycket som vi på min tid ofta känner dåligt samvete, därför att vi vill så mycket mer än vad det finns utrymme för genom att pressen är så stor och även om man har schema som ser hur bra ut som helst så finns det inte utrymme för oväntade saker, eftersom det är så snävt. Jag känner också igen det här att det blir sjuksköterskans ansvar att se till att patienten inte kommer i kläm, vad som än händer i övrigt runt omkring, det har inte förändrats. ”Det här fixar syster”, sa man på min tid. Jo tack.

Du fyller ju 100 år i augusti, hur känns det?

– Ja, jag är helt chockad måste jag säga för det är ju ofattbart, men jag är ju faktiskt inte där än. Det är en ganska märklig känsla och jag förstår det inte riktigt heller, eftersom jag inte känner mig som 100 år. Men jag inser ju att jag har upplevt oerhört mycket och jag har blivit så gammal att jag har upplevt saker som det är ovanligt att man har varit med om. Jag var tonåring under andra världskriget och jag har mycket starka minnen av den tiden.

Vad är, tycker du, den största förändringen rent generellt i samhället på den här tiden som du har upplevt?

– Ja, det är faktiskt väldigt svårt att säga om man ska sammanfatta. Det beror också på vad man har varit intresserad av. Jag har alltid varit engagerad i kvinnors verklighet och jag har ändå fått vara med och uppleva att det har skett framsteg samtidigt som vi på många sätt står och stampar på samma ställe när det gäller kvinnors möjlighet. Men jag tror att det finns, från mina utgångspunkter, en koppling mellan detta som har hänt med sjuksköterskeprofessionen och med kvinnors möjligheter att gå vidare och bli erkända och synliga i samhället. Även om det fortfarande finns så ruskigt mycket kvar att göra.

Vilka är dina bästa råd till dagens sjuksköterskor utifrån all den erfarenhet du har samlat på dig under åren?

– Ta vara på möjligheter att lära dig någonting nytt, att öka dina kunskaper. Var aldrig rädd för att ställa frågor och visa att du vill veta mer, att du vill lära dig. Livet blir så mycket rikare om man vågar erkänna att man inte kan, vet och förstår allt, men gärna vill lära sig mer. Och glöm inte att du är bra på det du gör. Du skulle inte ha kommit igenom en krävande utbildning ut i ett jobb som ställer så stora krav på dig om du inte visste att det här är det du verkligen vill ägna dig åt.

Känner du dig fortfarande som sjuksköterska i själen?

– Once a nurse always a nurse. Jag har inte varit hemma mer än 14 dagar nu efter en stor bukoperation, och har alltså alldeles färska erfarenheter av vad det innebär att vara patient. Och jag måste säga att jag har varit så imponerad av de sjuksköterskor jag har mött. Jag kan lita på vartenda ord de säger, jag kan vara trygg med vad de än hittar på. Jag har mötts av professionalitet som samtidigt inneburit en värme och en vilja att låta patienten bestämma över sin tillvaro. Den kombinationen har jag fått uppleva som patient och det gör mig så stolt över mina unga kollegor som gör jobbet idag, både för deras sätt att sköta sitt jobb och att behandla patienter som individer.