Kamratlärande en framgång i ambulansen

I Stockholmsregionen kan sjuksköterskestudenter göra sin VFU i ambulansen med Peer learning – en modell som liknar hur arbetsprocessen ser ut i skarpt läge. I vissa kritiska situationer är det också positivt att vara flera på platsen.

Text: Lotta Engelbrektson, Ann-Cathrine Johnsson

När Tomas Nilsson, ambulanssjuksköterska och doktorand vid KI och hans handledare Veronica Lindström, kom med förslaget att införa Peer learning, i ambulansen, mötte de först en del motstånd. Ambulanserna var för små, det fanns inte tillräckligt med bältade platser och det gick inte att styra vilka patienter studenterna skulle möta, var några av invändningarna. Själv var Tomas mest orolig över patienternas reaktion, att de skulle tycka att det blev för mycket folk omkring dem.

– Det blev tvärtom. De flesta patienter tycker att det är toppen och upplever att de får ett bättre bemötande, säger han.

Egentligen var Peer learning inte Tomas Nilssons och Veronica Lindströms första idé. Eftersom Tomas var doktorand i interprofessionellt lärande hade de en tanke om att föra ihop läkarstudenter och sjuksköterskestudenter i ambulansen så att de kunde praktisera ihop. Projektet blev dock omöjligt att administrera, eftersom läkarstudenterna bara har några dagars praktik medan de blivande sjuksköterskorna stannar i sex veckor.

– Då omvandlade jag mitt försök till kamratlärande, så kallad peer learning. Det här var 2016 och sedan dess har metoden varit standard hos oss för grundstudenter, berättar han.

I dag har ambulansbilarna i Stockholmsregionen vuxit i storlek och de tre stationerna City, Söder och Västerort kan tillsammans ta emot upp emot ett tjugotal studenter samtidigt.

Peer learning är inget nytt begrepp och metoden används allt oftare inom sjukvården. Däremot känner inte Tomas Nilsson till någon annan region där den ingår i grundutbildningen inom ambulanssjukvården.

– I början fanns det ett ganska stort motstånd bland medarbetarna, som är vana vid att arbeta i sina team. Men idag har de allra flesta accepterat att vi har ett utbildningsuppdrag som vi måste ta hänsyn till, säger han.

Linus Törneberg utbildar sig just nu till specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård. Han är också handledare i Peer learning i ambulansen och skriver sin magisteruppsats om handledarperspektivet.

– En handledare är alltid i en form av maktposition. Nu är studenterna två i samma position, vilket kan jämna ut maktfördelningen. Att studenterna kan diskutera med varandra, gör också handledaruppdraget mindre påfrestande, säger han.

Det som är smidigt med Peer learning i ambulansen är att arbetsprocessen liknar den som tillämpas i modellen. Ambulanspersonalen har ungefär samma tillvägagångssätt i skarpt läge, eftersom de inleder planeringsfasen direkt i bilen när de har fått ett larm.

– Vi pratar om patienten vi ska möta, vilket sjukdomstillstånd det handlar om och vilken utrustning vi behöver ha med oss in, berättar Linus Törneberg.

Tanken med kamratlärande är att studenterna ska diskutera med varandra för att tillsammans hitta fram till en lösning. För handledarna i ambulansen gäller det att ”sitta på händerna” och inte lägga sig i. Beroende på hur kritiskt tillståndet är och hur snabbt ambulanssjuksköterskorna måste agera, tar de sig tid att stämma av med studenterna vid ankomsten till platsen.

– Majoriteten av våra patienter är inte kritiskt sjuka och det är inte så stressigt som man kan tro. Knappt en tiondel av alla våra utryckningar sker med blåljus, säger Tomas Nilsson.

Studenterna som alla går femte eller sjätte terminen på Sophiahemmet Högskola är ganska jämna i sina kunskaper och samtalen bak i bilen brukar bli fruktsamma, även för den rutinerade ambulanspersonalen i framsätet. De får möjlighet att reflektera över studenternas färska kunskaper och jämföra dem med sina egna.

– Det finns forskning som visar att studenter generellt höjer kvaliteten i vården. Vi som har arbetat länge riskerar att handla slentrianmässigt, medan de är noga med varje detalj, säger Tomas Nilsson.

Han tycker att sjuksköterskestudenter är bra på att inkludera patienten i förloppet, vilket ofta betyder ett bra omhändertagande. Han får medhåll av kollegan Linus Törneberg.

– När vi kommer in till patienten får studenterna presentera sig, lyssna på patienten och genomföra de undersökningar som behövs. Därefter gör vi tillsammans en bedömning om vi ska ta med patienten till sjukhus, säger han.

I vissa kritiska lägen är det också positivt att vara flera på platsen. Tomas Nilsson tar som exempel ett hjärtstopp som kräver tre–fyra personer för ett optimalt vårdförlopp. En sjuksköterska ska se till att patienten får luft, två ska göra kompressioner och en fjärde ska ombesörja läkemedel.

– I de fallen skulle jag säga att studenternas närvaro i ambulansen kan vara livsavgörande för patienten, säger han.

Att göra sin VFU i ambulansen skiljer sig mycket från att vara på en avdelning, där patienterna behandlas för liknande tillstånd. Vid en utryckning vet aldrig ambulanspersonalen till fullo vad de har att förvänta sig. Det kan vara allt från barn som har bråttom till världen, till nittioåringar som befinner sig i livets slutskede. Variationen mellan uppdragen är enormt stor, förklarar Linus Törneberg.

– Det positiva hos oss, jämfört med att jobba på en avdelning, är att vi behandlar en patient i taget. Vi kan fokusera och ta den tid som krävs eftersom vi inte har sju andra patienter som ligger och väntar på oss, säger han.

Sjuksköterskestudenterna tjänstgör enbart på dag- och kvällstid och har inga extralånga arbetspass. Handledarna har ogärna med sig studenter på nätterna eftersom det kan påverka lärandet. Det är ingen som orkar diskutera på djupet klockan fyra på morgonen, säger Tomas Nilsson.

– För studenterna innebär det att de träffar många olika handledare, vilket kan vara både en fördel och nackdel. De får många olika perspektiv och kopierar inte bara sin handledares arbetssätt. Samtidigt kan det upplevas som otryggt ur studenternas perspektiv, säger han.

Även om trafikolyckor, självmord och skottlossningar inte hör till vardagen för ambulanssjuksköterskorna i Stockholmsregionen ingår traumatiska händelser i arbetsbeskrivningen. Det har hänt att handledarna lämnat kvar sina studenter i bilen efter att de gjort en snabb bedömning av läget.

– Vi har en helt annan utbildning i säkerhet till exempel vid en hot- och våldssituation och vi vet hur vi ska agera. Någon som har begått suicid från en hög höjd är kanske heller inget som studenterna behöver bevittna, säger Linus Törneberg.