”Här känner jag mig fri i min yrkesroll”

Specialistsjuksköterskan Sandra Laxmana har arbetserfarenhet från tre olika länder. Det hon uppskattar mest i Sverige är den icke-hierarkiska arbetsmiljön.

När Sandra Laxmana kom till Sverige år 2014 hade hon aldrig tidigare varit i ett västerländskt land. Hon kunde inte språket, hade inga vänner, inget jobb. Vid 42 års ålder fick hon börja om från början. Från botten.

– Jag, som alltid hade arbetat, var nu beroende av en man för min försörjning.

Vi sitter på ett kafé vid Fyrisån, och det har det gått ungefär tio år sedan dess. Solen pressar mot fönstren, och det har uppenbart lockat ut Uppsalaborna. Sandra Laxmana minns hur frustrerad hon kände sig under den där första tiden i Sverige, och hur outhärdligt det då var med svenskarnas tjat om väder och natur.

– I Malaysia pratar vi aldrig om det. Det är sol – eller det regnar. Är det för varmt kan vi klaga, men annars: Vad spelar det för roll? Jag ville inte veta om bär- och svampplockning. Jag var inte intresserad. Det enda jag kunde tänka på var: Varför kom jag till det här landet? Jag kände mig värdelös.

Numera är Sandra Laxmana specialistsjuksköterska på thoraxintensiven på Akademiska sjukhuset, där man tar hand om patienter efter kirurgi i hjärta, lungor och kroppspulsåder. Men vägen hit har varit lång.

– Om jag hade vetat från början hur lång tid det skulle ta för mig att bli en sjuksköterska här i Sverige hade jag inte kommit.

Det var år 2000 som Sandra Laxmana första gången lämnade Malaysia. Den gången gick resan till Saudiarabien. Hon var skild med två barn, och eftersom sjuksköterskelönen i Malaysia inte räckte till att försörja familjen packade hon väskorna.

I Saudiarabien fanns gynnsamma förutsättningar: bra betalt och gratis boende och transport. Det var bara maten hon behövde bekosta själv.

Hon kom till ett militärsjukhus, där anhöriga till soldater vårdas. Den kulturella förändringen var stor och hon var kritisk till mycket i landet, inte minst den skarpa uppdelningen mellan män och kvinnor.

– Utanför jobbet kunde jag inte ens promenera tillsammans med en manlig kollega. Men jag accepterade situationen. Som rekryteringsfirman hade sagt: “When you are in Rome, you do as the romans do.” Jag hade bara ett mål: att tjäna pengar åt familjen.

Arabiskan utgjorde initialt ett orosmoment. Sjukhuset var internationellt, med medarbetare och chefer från länder som USA, Sydafrika, Indien, Filippinerna och Storbritannien. Där var det engelska som gällde.

Patienterna däremot talade i regel bara arabiska. Sandra Laxmana kastades in på avdelningen utan någon språkträning alls.

– Jag bar med mig en anteckningsbok och skrev upp alla nya ord som dök upp: ”Mjölk”, vad är det? ”Vatten”? Hur säger man ”fasta”? I början var det mycket kroppsspråk, men till slut, efter ett år ungefär, släppte det.

Sandra Laxmana var i Saudiarabien i omgångar, ibland i åratal i sträck. Hon jobbade till en början som allmän- och IVA-sjuksköterska, men avancerade med tiden till avdelningschef, och sedan till nivån ovanför det. Hon vande sig vid kulturen, men en sak försonades hon aldrig med: straffsystemet. Sjuksköterskor som gjorde fel kunde få sänkt lön, eller till och med sparken.

Det hände att hon själv blev utsatt för det. En gång hade hon glömt att kontrollräkna ampullerna i rummet där narkotikapreparat förvarades.

– En sjuksköterska kom fram till mig: ”Vi har en odokumenterad, tom Pethin-ampull. Vad har hänt?” I Saudiarabien sparas både tomma och fulla ampuller, och de tomma byts ut mot fulla på Apoteket.

Hon hamnade i skrämmande förhör med militärpersonalen, som inte pratade någon engelska.

– Det var inte lätt. Militärpersonalen i Saudiarabien är inte snäll…

Det slutade med att en sjuksköterska fick sparken, och att Sandra Laxmana, som då var avdelningschef, fick se sin lön reducerad i tre månader.

Det var obehagligt, men värre var kanske de situationer då hon befann sig på andra änden av makthierarkin och var den som skulle utdela reprimander. För det mesta lyckades hon komma undan det. Sandra Laxmanas närmaste chef hade nämligen samma inställning som hon i frågan.

– Vi jobbade nära tillsammans och båda var väldigt mycket emot att bestraffa sjuksköterskorna. Hon sade: ”Om det är någonting – ring mig”, och på det sättet löste vi många problem. När det sker misstag på en avdelning beror det ofta på systemfel och inte på individer.

Den antirepressiva pakten varade dock inte för alltid. När hon avancerade fick hon en ny chef över sig, med en mer traditionell attityd. De blev slutet för Sandra Laxmanas tid i Saudiarabien.

– Hon var amerikanskt utbildad och när hon pluggade var straffet ”the way forward.” Jag försökte förklara för henne att forskning motbevisade det, men hon ville inte se saker ur mitt perspektiv. Jag mådde inte bra, hade sömnlösa nätter och till sist sade jag till henne att jag skulle sluta.

Att Sandra Laxmana i nästa skede hamnade i Sverige var en ren slump: Hon träffade en svensk man på nätet. En professor och molekylärbiologisk forskare i Uppsala. Hon, som hade så mycket erfarenhet och som hade lärt sig arabiskan så snabbt, skulle nog snabbt komma in i det svenska arbetslivet, trodde han.

Så blev det inte: svenskan var mycket svårare än vad hon hade tänkt sig. SFI-studierna tog henne knappt framåt, och hennes frustration växte.

Vändpunkten kom 2016. Det var när hon arbetade med en masteruppsats och skulle intervjua femtio sjuksköterskor och fem avdelningschefer inom olika verksamheter på Akademiska sjukhuset, som en avdelningschef på thoraxintensiven gav henne ett erbjudande.

– Hon sade till mig: ”Om du vill kan du komma hit och gå dubbelt med våra undersköterskor, för att lära dig språket.” Jag sade: ”Okej…”

Nu, när hon var tvungen att praktisera svenskan i arbetslivet, blev den lättare att erövra.

– Min vän säger alltid: ”Sandra, när du började här kunde du bara säga ’hej’ och ’hej då’.” Efter tre månader var min svenska inte perfekt, men betydligt bättre än så.

Med tiden fick hon jobb som undersköterska på samma avdelning, först på timmar och sedan fast, och plötsligt hade hennes liv förändrats: Hon tjänade sina egna pengar, och hade fått vänner genom jobbet.

– Jag började också förstå kulturen bättre. Plötsligt förstod jag det här med vädret, naturen och skönheten i de olika årstiderna i Sverige. Jag började själv tycka om att gå ut i skogen och plocka bär och svamp.

År 2020 var hon klar med svenska som andraspråk, och när hon hade läst den nödvändiga kompletterande utbildningen för sjuksköterskor med utländsk examen kunde hon till sist få sin legitimation. Men hon slog sig inte till ro med det. Inte långt därefter hoppade hon på en ettårig specialistsjuksköterskeutbildning.

I november förra året kom nästa steg i karriären, då hennes chef frågade henne om hon kunde tänka sig att ta över som donationsansvarig sjuksköterska (DAS) på avdelningen. Hon blev förvånad.

– Jag, som inte kunde svenska? Jag funderade en vecka: Varför frågade chefen mig av alla människor – valde han mig för att han inte hade någon annan?

Från chefen var svaret enkelt: Sandra Laxmana talar bra svenska. Hon är dessutom väldigt välorganiserad, och lämpar sig för rollen.

Hennes erfarenhet är dessutom svår att konkurrera med. Sandra Laxmana kan nu se tillbaka på ett långt yrkesliv med erfarenheter från tre olika världsdelar. Så vad säger hon, med sin initierade utifrånblick, om svensk sjukvård?

Något hon återkommer till under intervjun är den relativt icke-hierarkiska arbetsmiljön här. Hon sätter upp händerna i luften och måttar ett stort avstånd: Så ser det ut mellan läkare och sjuksköterskor i Malaysia.

– Där är det: ”I say – you do.”

Sedan för hon händerna nära varandra: Sverige.

– Här ser man läkare och sjuksköterskor mer som jämlikar och medarbetare i ett lag, med ömsesidig förståelse för varandra. Vårt teamarbete är avgörande för att leverera säker och högkvalitativ vård, och vi är beroende av varandra för att uppnå det.

Det har gått många år sedan Sandra Laxmana lämnade Malaysia första gången. Hennes barn har blivit stora nu och är inte längre beroende av hennes försörjning. Skulle hon kunna tänka sig att återvända till sitt ursprungsland för att arbeta där?

– Never say never! Med det sagt vet jag att jag inte skulle vara glad om jag jobbade i Malaysia. Jag tycker om självständigheten som sjuksköterska och jag lär mig något varje dag här. Där jobbar man som en robot, men i Sverige får jag göra – inte som jag vill, men jag har ”the freedom”. Och det skulle jag sakna.