Hallå där
”Jag berättade om hur arbetet går till på IVA”
Hallå där Lovisa Egedal, IVA-sjuksköterska som har hjälpt författaren Emelie Schepp med sjukvårdsscenerna i kriminalromanen Hundra dagar i juni.
Varför kontaktade Emelie Schepp dig?
– Emelie och jag har fritidshus i samma område, så vi känner varandra sedan tidigare, och hon vet om att jag jobbar på en neurokirurgisk intensivvårdsavdelning i Linköping, Hon känner också till att vi har patienter där som skulle kunna vara aktuella för en donationsprocess. När hon skulle skriva om det i sin roman ville hon veta lite mer. Så det var en sorts research.
I romanen förekommer en pojke i behov av ett nytt hjärta. Vad var det specifikt som hon behövde veta?
– Dels ville hon veta lite mer om hur arbetet på en intensivvårdsavdelning fungerar rent generellt, men också lite om donationsprocessen: från att någon blivit svårt hjärnskadad till att det skulle kunna leda till en donation, och allt där emellan.
Har du fått liknande frågor tidigare?
– Nej, men folk kan vara intresserade av ämnet organdonation och fråga mig om det. Jag brukar lyfta upp hur viktigt det är att man tar ställning till om man vill donera sina organ eller inte och att man faktiskt gör sin vilja känd. Det kan verkligen underlätta för de närstående i en svår situation. En kollega och jag skrev vår D-uppsats om just det.
Så vad säger du om Emelie Schepps roman – blev skildringen realistisk?
– Jag har inte läst hela boken, men några korta utdrag som jag har kunnat ge kommentarer till. Just de stämmer bra med verkligheten! Emelie är mycket professionell, noggrann och önskar att boken ska motsvara verkligheten så långt som möjligt. Sedan kan vissa saker behöva anpassas för att passa berättelsen, som vilka slags avdelningar som finns på ett visst lasarett, till exempel.
Är det något i sjukvårdsskildringar på film eller i böcker som ofta blir fel, och som du brukar reagera på?
– Ibland kan man i serier och filmer se en person som är intuberad och ligger i en säng, där luftslangen inte ens sitter fast i munnen och det inte finns någon övervakning. Det är klart att det skaver i en. På en verklig intensivårdssal finns det alltid personal. Patienterna måste ha övervakning hela tiden. Man kan också se sådant som att infarter i armen sitter åt fel håll och är fasttejpade konstigt eller knappt alls, men det är kanske mer på detaljnivå.
Publiceringsdatum: