”När jag bestämt mig för något så gör jag det”

Äventyraren Johanna Davidsson från Mästarnas mästare har klättrat i Patagonien och åkt skidor till Sydpolen. Expeditionerna har lärt den snart utbildade anestesisjuksköterskan att hålla huvudet kallt.

Text: Tim Andersson

När årets säsong av Mästarnas mästare inleddes var det kanske inte så många som visste vem sjuksköterskan Johanna Davidsson var. Det förändrades redan efter första avsnittet, då hon vann tävlingen ”jägarvilan” genom att slå ut Anja Pärsson.

– Det blev verkligen en pangstart. Jag har fått så fina och positiva kommentarer det här året.

Ja, uppmärksamheten har varit stor kring Johanna Davidsson, och det har gjort hennes spektakulära bakgrund känd för en större allmänhet. Hon är nämligen inte bara sjuksköterska, utan också en av landets främsta äventyrare.

Många vill numera prata med henne om expeditionerna, berättar hon.

– Det gäller inte minst skidturen till Sydpolen. Det är nästan som att jag har fått uppleva den på nytt.

Bland meriterna på cv:t finns det första större äventyret 2008, då hon paddlade 336 mil längs svenska och finska kusten, och expeditionen 2014, då hon tillsammans med sin syster korsade Grönland på skidor och kite (skidor och segel).

Höjdpunkten är dock kanske ändå den där Sydpolenresan. Det var 2016 som hon, efter 1,5 år av förberedelser och med 800 000 i banklån, gav sig iväg för en ensam skidtur in till centrum av Antarktis. 38 dagar, 23 timmar och 5 minuter senare var hon framme – som första svenska solokvinna, snabbaste svensk och snabbaste kvinna i världen.

Hur lyckas man med en sådan sak? Att hon slog ut Anja Persson i den där jägarvilan berodde kanske mindre på överlägsna benmuskler än en extrem, mental styrka.

– När jag bestämt mig för något så gör jag det, konstaterar hon.

Vad som motiverar äventyraren Johanna Davidsson är en mer komplex fråga. För elitidrottarna i Mästarnas mästare är tävlingsmomentet centralt – drömmen om att stå högst på pallen – men för henne väntar inga guldmedaljer. Inte heller rekorden triggar henne. Det handlar snarare om själva utmaningen, menar hon.

Men inte bara. Utöver den finns också något annat, och för många andra kanske svårförståeligt: lusten, glädjen – njutningen i det enkla, kärva livet.

– Jag gillar verkligen att bo i tält, använda min kropp och ta mig fram för egen maskin, från a till b. Allt man behöver bekymra sig om under expeditionerna är att hålla sig varm och mätt och se till sin utrustning.

Visst fanns det även motstånd på Sydpolen. Glaciärsprickor hotade äventyraren, och kölden var sträng. Den gav henne blåsor och utslag längs låren.

Generellt trivdes hon dock ute på vidderna. Hon beskriver en isvärld där allt man ser är skidorna och den vita snön. Intrycken är så begränsade att tankarna blir klara och en låt eller en ljudbok i hörlurarna sätter djupa avtryck. På nätterna, då polarsolen alltjämt stod högt på himlen, kröp hon in i tältet och sov djupt.

Om lusten hade saknats, och hela drivkraften handlat om att komma fram till målet, skulle expeditionen ha varit mycket tuffare, säger hon.

– Det har jag märkt när jag har guidat andra, att det är många som kanske vill ha resan gjord men som inte klarar att njuta av den. Då blir det svårt.

Är äventyren en verklighetsflykt för dig?

– Det vet jag inte om man kan kalla det. Det ger mig tid till att tänka färdigt tankar, både om det som varit och kring vad man vill i livet. I vardagen går allt så fort och man blir hela tiden avbruten. När man är ute länge är det som att huvudet rensas, och batterierna laddas.

En sak visste den unga Johanna Davidsson om framtiden: att hon inte skulle bli sjuksköterska som sin mamma. Det var den stora världen som drog i henne, längtan efter att bestiga berg – bokstavligen.

Ändå valde hon till sist yrket. Varför? En anledning är att det passar bra att kombinera med äventyren, konstaterar hon.

– Jag har haft min trygghet som sjuksköterska, och har kunnat jobba i perioder för att sedan vara ledig och sticka ut på en tur.

Det var när hon utbildade sig till fjälledare i Storuman, och gick en kurs om första hjälpen i vildmarken, som hon fick idén om att söka till sjuksköterskeutbildningen. Inte nödvändigtvis för att hon tänkte arbeta som sjuksköterska, men för att kunskapen skulle vara värdefull på fjället.

Med tiden väcktes dock ett verkligt intresse för kroppen och omvårdnaden, berättar hon.

– Till och med den palliativa vården var spännande! Numera brinner jag för sjuksköterskeyrket lika mycket som för expeditionerna.

Hon har arbetat på olika avdelningar men särskilt dragits till akutvården, och de senaste åren har hon arbetat på en ”legevakt” – en lokal vårdkontakt med möjlighet till direktinläggning av patienter på sjukhus – i Tromsö i Norge.

Efter ett decennium som sjuksköterska kände hon dock att det var dags för något nytt, och just nu utbildar hon sig till anestesisjuksköterska i Luleå. Medverkan i Mästarnas mästare tvingade henne till ett uppehåll i studierna, men till sommaren är hon klar.

– Jag började känna mig ganska hemma på det jobb jag hade, och ville lära mig något nytt. Jag ville utmana mig lite igen! Det får jag verkligen göra nu.

Johanna Davidsson kan se att de två spåren i hennes liv, expeditionerna och sjuksköterskeyrket, berikar varandra. Som äventyrare har hon nytta av sjuksköterskeyrket när olyckan är framme. Det handlar inte bara om egenvård – efter Sydpolen-expeditionen har hon guidat andra och fått ta hand om människor i sårbara situationer.

Åt andra hållet har expeditionerna nog gjort henne till en bättre sjuksköterska, säger hon. Perioderna i ensamhet skapar ett inre lugn, och hjälper henne att fokusera. De fysiska och mentala utmaningarna har också lärt henne att hålla huvudet kallt.

– Jag blir kanske stressad, men jag får aldrig panik. Det kan jag relatera till fjällklättring: Jag är på en vertikal vägg och vet att jag måste ta mig upp för att kunna sätta en säkring. I den situationen kan man inte få panik, utan måste lugnt och behärskat klättra vidare.

Johanna Davidsson är generellt en orädd person, berättar hon. Men visst har hon befunnit sig i kritiska ögonblick där rädslan fångat henne. Som den gången hon var tillsammans med två vänner i Alperna och hamnade mitt i en lavin.

– Det hade kommit nysnö och vi skulle ut på en offpist-tur. Vi var på väg upp för en sida, för att ta oss ner på en annan. Plötsligt hörde jag ett pang. Jag tänkte att det var någon som sprängde, men såg sedan ovanför oss hur snön kom rakt emot oss.

Hon blev meddragen i kanske hundra meter, men befann sig nära ytan.

– Jag blev aldrig totalt begravd, så jag klarade av att komma upp. Men en av mina vänner låg djupt under snön. Som tur var hittade vi honom och lyckades gräva upp honom. Men där blev jag verkligen jätterädd.

Har du fått ge avkall på något i livet på grund av den här passionen?

– När jag planerade sydpolen var det ett väldigt fokus på det. Det fanns andra saker som jag hade lust att lägga tid på, men det kom i andra hand. Så visst har det funnits perioder där jag fått prioritera bort tid från relationer.

Hon väntade in i det längsta med att bilda familj, och när hon väl gjorde det var det kanske i sista stund, konstaterar hon. Men nu finns den där, runt henne: en sambo och en liten tvååring som kräver sina egna äventyr. Hon fick därmed ”både i påse och säck”, som hon säger.

Den ekonomiska förlusten däremot är svårare att ta igen. Förutom att expeditionerna har krävt deltidsarbete har de också i sig varit kostsamma. Sydpolsexpeditionen kostade nästan en miljon och krävde ett stort banklån.

– Jag kommer nog inte att han en jättestor pension! Men det är så mycket som jag har velat göra i livet, och jag har inte tyckt att det har varit värt att jobba hundra procent för att ha mycket pengar när man är sextio.

Hon har dock alltid sett till att det har gått runt, säger hon. När det har varit skralt i kassan har hon jobbat lite extra.

– Även om jag har velat sticka iväg har det fått vänta tills jag skaftat mig en buffert.

Har du någon drömexpedition kvar?

– Ska jag drömma mig bort i världen finns det fjäll som jag skulle vilja uppleva, men runt Tromsö väntar också många lokala äventyr. Det finns en stor vägg, Stora Blåmann, som jag inte har fått klättra ännu.