Sandra Månsson

”Han vill ha filmjölk!” Min kollega berättar i pausrummet om sin patient som efter många långa dygn på IVA börjat kunna kommunicera och något av det första han ber om är just filmjölk. Det inger hopp och ger kraft att fortsätta; vårt hårda arbete leder till att flera av patienterna faktiskt tillfrisknar trots att det ibland kan verka hopplöst. Detta är mitt sista arbetspass på IVA, vilken märklig känsla: jag lämnar det bakom mig nu. Efter drygt sex veckor som intensivvårdssjuksköterska i arbetet med covid19-sjuka patienter är det dags för mig att ägna mig åt andra arbetsuppgifter. Detta är en tid som jag aldrig kommer att glömma. En tid i ett slags parallellt universum där skyddsutrustningen, 13-timmarspassen och den höga arbetsbelastningen förvånansvärt snabbt blev vardag.

Patienterna på IVA är fortfarande många, svårt sjuka och med ett avsevärt vårdbehov men de blir färre för varje vecka som går. Ett stort antal av dem har vårdats på avdelningen under 3-4-5 veckor och kommer att ha en lång väg kvar innan de kan skrivas ut till en lägre vårdnivå. De behöver en fortsatt god och säker vård utförd av ett vårdteam med rätt kompetens. Min upplevelse är att just behovet och nyttan av olika kompetenser verkligen har varit framträdande i detta svåra arbete, vi är alla en förutsättning för att detta ska fungera och tillsammans kan vi verkligen uträtta underverk. Det har varit en utmaning, teamen har inte sällan ändrats varje dag och att snabbt inventera de olika individernas kompetenser i början av arbetspasset har varit nödvändigt för att utifrån dessa kunna planera och genomföra vården. Behovet av sjuksköterskans kompetens och omvårdnadens betydelse har aldrig varit mer tydlig för mig än under de senaste sex veckorna. Patienterna ska inte bara överleva, de ska återfå sitt liv efter vårdtiden och då måste komplikationer undvikas eller åtminstone minimeras, t.ex. smärta, trycksår, vårdrelaterade infektioner och delirium. I detta arbete är en god omvårdnad ofta avgörande.

När rasten är slut går min kollega till grannavdelningen för att ordna filmjölk till sin patient, jag går för att ta på mig min skyddsutrustning inför de sista timmarna på arbetspasset. Jag vet att när jag går hem i morgon bitti så lämnar jag denna tiden bakom mig fysiskt men bär med mig minnen av sorg, smärta och hopp. Jag tar också med mig mängder av ny kunskap och en stor ödmjukhet och respekt inför mina kollegor som fortsätter det svåra arbetet såväl på IVA som inom andra avdelningar. Det jag framförallt bär jag med är mig min oerhörda stolthet över att vara sjuksköterska och hoppas att det jag har kunnat bidra med har gjort en liten, liten skillnad.

Publiceringsdatum: 2020-02-11

Fler artiklar