Britta Mann

Det är vi som vårdar och vakar över patienten - dygnets alla timmar, veckans alla dagar, året runt. Jul som påsk, nyår och midsommar. Det är vi som märker om patienten blir försämrad och behöver tillkalla en läkare för ny behandlingsplan.

Varje patient måste vi bedöma enskilt. Hosta, feber, snuva - då måste ambulansen utrymmas på all utrustning som inte ska användas och därefter ska personlig skyddsutrustning på. Efteråt ska ambulansen saneras.

Det väller in patienter till akuten. Alla ska gå genom en sjuksköterska, bedömas och prioriteras om och om igen beroenden på hur patientens tillstånd utvecklas.

Sjuksköterskan måste hela tiden ligga före i planering, vara beredd på vad som kan hända om patienters tillstånd försämras.

Upprörda anhöriga suckar hopplöst åt när det är lång väntetid på akuten och avdelningar för att saker får bero. Saken är den att, det inte är bara en patient som ska tas hand om utan snarare 17 patienter samtidigt. Och rätt vad det är så akutlarmar det och då måste vi prioritera om igen.

Många gånger så måste vi som sjuksköterskor stötta våra läkare som inte är så erfarna.

Patientens väl och ve är därmed beroende av närvaro av sjuksköterskor och den bördan vilar på sjuksköterskans axlar. Förutsättningen för vårt yrkesutövande är 3 års universitets-/högskolestudier för en grundutbildad sjuksköterska och minimum 4 år för en specialistsjuksköterska.

Vi förväntas dessutom att gå in och ta samhällsansvar, öka vår arbetstid i kristid och kan av samhällssäkerhet beordras till det. I dessa tider får vi kanske inte heller semester.

Vem är förvånad över att sjuksköterskor lämnar sitt yrke och att det råder brist på vår profession?

Britta Mann
Leg. Sjuksköterska och specialistsjuksköterska med inriktning ambulanssjukvård

Publiceringsdatum: 2020-02-11

Fler artiklar