Ingalill Rahm Hallberg

Den första informationen om Coronaviruset väckte inte några dramatiska känslor, det lät så avlägset. Det ändrades raskt när informationen kom om att alla 70+ skulle avstå från nära kontakter med andra, barnbarn, barn, affärer. Då slog det mig med all kraft att jag var inte bara 70, jag var också 75+, riskgrupp! För en kort stund slog dödsångest till, jag är inte beredd nu! För att mota olle i grind har jag allt sedan dess fogat mig efter rekommendationerna. Våren, solen och då och då lite värme, min kära hund lindrade rädslan som då och då poppar upp.

Ingalill Rahm Hallberg

Nu följer jag dagligen rapporteringen och händelserna runt omkring. Känslomässigt dalar jag upp och ner omväxlande med ilska men även förtröstan. Hur ska då de känna som står mitt i det? Nu hyllas med rätta personal i hälso- och sjukvård över hela världen. Lite suger jag åt mig för jag är ju sjuksköterska i själ och hjärta. Jag tänker var tar det erkännandet vägen när vardagen är här igen? Jag blev illa berörd när jag läste om att viruset tagit sig in i äldreomsorgen och att många äldre fått sätta till livet.

Efter många år i forskning om äldre och deras vård och omsorg såg jag alla de möjligheter som låg öppna för viruset, alla möten mellan personal och de äldre och mellan de äldre, den intima omvårdnaden som måste utföras varje dag som sårbehandling, munvård, matning för att bara nämna något också den brist på kunskap för att hantera en utmaning som en pandemi innebär. Jag såg framför mig det dilemma som personal ställs inför: ”Bär jag på smitta, tar jag död på någon av dem som jag vårdat dagligen utan att veta det? Eller smittar den jag vårdar mig och jag bär hem till min familj?

Jag kan föreställa mig den avgrund av ångest som personal både i hälso- och sjukvård och äldreomsorg hanterar. I äldreomsorg har man inte den fasta grund att stå på som man får i sjuksköterskeutbildningen. Jag skrev snabbt en insändare och skickade den till DN, FHM och några andra som jag tänkte kunde ta tag i frågan. Jag har länge varit upprörd över det faktum att kunskap och kompetens inte rimmar med de utmaningar som vården av våra äldsta och sköraste ställer, i vardagen och ännu mera nu. Det är något fundamentalt fel och jag hoppas att framtiden innebär att sjuksköterskor både leder och återfinns i den dagliga vården i äldreomsorgen.

Lika oroad som jag blev av utvecklingen i äldreomsorgen lika stolt blev jag över att vara sjuksköterska, om än pensionerad, när jag läste om initiativet om att snabbutbilda sjuksköterskor för att verka inom intensivvård. Yes, så ska det gå till! Ett sådant initiativ hade jag velat se över hela landet riktat även till kommunal vård och omsorg. Tänk vilken resurs som finns på våra universitet och högskolor, inte bara lärare, även studenter på väg ut i vården. Vi har oändligt mycket att lära av det som händer just nu och jag kommer antagligen inte att kunna hålla fingrarna i styr, även om jag måste bita i det sura äpplet, 75+! Vi måste hjälpas åt med att driva diskussionen om sjuksköterskors roll i samhället, de nedmonteringar av vården som vi upplevt och höja medvetenheten om att ett samhälle måste ha beredskap.

Ingalill Rahm Hallberg, Leg. sjuksköterska, professor, emerita

Publiceringsdatum: 2020-02-11

Fler artiklar