Anna Forsberg

Efter två långa dagar på sjukhuset sitter jag och reflekterar över de situationer jag har varit i och de patienter jag har mött. Hela världen är upp och ner. Rädslan för COVID-19 präglar allt vi gör så väl vardag som helg, såväl arbetstid som fritid.

Jag arbetar som klinisk professor inom thoraxkirurgi och thoraxtransplantation vid Skånes Universitetssjukhus i Lund. Efter två långa dagar på sjukhuset sitter jag och reflekterar över de situationer jag har varit i och de patienter jag har mött. Hela världen är upp och ner. Rädslan för COVID-19 präglar allt vi gör så väl vardag som helg, såväl arbetstid som fritid. Livet gör sig verkligen påmint just nu. Aldrig har väl sjuksköterskor i fredstid behövts så mycket som nu. Igår ledde jag omvårdnadsronden på THIVA för att avlasta den ordinarie personalen lite. Jag bistår med vårdplanering och fokuserat resonemang kring de svårast sjuka. Förutom ronden blev mitt bidrag att sitta hos en kvinnlig patient som kämpar med den högteknologiska vårdens alla utmaningar. Hur ska man orka vara uthållig när bakslagen staplar sig på varandra? Vi pratade en stund, hon via skrivtavla med respiratorn kopplad till tracheostomin. När du ser den andres ansikte går du inte fri! Jag har sett hennes ansikte och mött hennes blick.

Idag har jag mött henne igen, nu med munskydd, visir och långärmad skyddsrock i väntan på svaret om hon har COVID-19. Idag kunde hon tala med sin talventil och sätta ord på rädslan som lyste i ögonen. Inte heller idag går jag fri. Satt och höll henne och sjöng lite för henne. Ett avbrott i alla andra stimuli i den högteknologiska miljön. Inser att jag har blivit en liten livboj som guppar på det stora havet där hon seglar ensam på en flotte.

Idag deltog jag på omvårdnadsrond på Thoraxkirurgisk avdelning. Sådan kraft det finns i denna mötesplats. Omvårdnaden manifesterar sig som aldrig förr. Vi är i lugnet före stormen på vårt sjukhus. Förberedda och fokuserade. Jag kommer att bidra på mitt sätt, med att stödja professionsetiken, omvårdnadens kärnvärden och att främja uthållighet, tillit och mod hos de svårast sjuka och hos dem som vårdar. Stödjer också min verksamhetschef i framtagandet av riktlinjer för etiska ställningstaganden i de allra svåraste prioriteringarna som alla förväntar sig ska komma snart. En dag i taget, det viktigaste först. Mod, kraft och en fruktansvärd massa ”jävlaranamma” är det som behövs nu.

Publiceringsdatum: 2020-02-11

Fler artiklar