Veronika Lindström

Veronica Lindström

Sitter i bilen på väg till brandstationen, lyssnar på nyheterna, Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen informerar om Covid-19, många frågor väcks. Hur ska natten i ambulansen bli? Kommer jag att ha tillräckligt med skyddsutrustning? Hur kan jag förbereda mig när jag inte vet vad jag ska förbereda mig för? Om jag känner oro, hur ska de som inte har professionens kunskap känna?

Den första vårdsökande jag möter vill inte följa med till sjukhuset, hen vill bara ha hjälp men vill inte utsättas för smittan som beskrivs på nyheterna, hens partner har demens och kan inte följa med. Hen ger yttryck för oro och rädsla och frågar, behöver jag verkligen följa med till sjukhuset? Jag svarar ja, jag kan inte hjälpa dig att åtgärda orsaken till smärtan, men jag kan lindra din smärta. - Men hur ska jag göra med min partner? Jag svarar att jag kan prata med grannen, be dem hjälpa till, grannen säger att det går bra att hjälpa till i en situation som denna. Jag smärtlindrar och vi hjälps åt att förflytta till båren och sen åker vi mot sjukhuset. Under resan pratar vi om barn, barnbarn och annat som inte berör rädslan för Covid-19. Vid ankomsten tittar hen på mig och säger - tack för att du hjälpte mig tänka på något annat än smärtan och den hemska smittan.

Veronika Lindström, Leg. sjuksköterska, specialistsjuksköterska inom Intensivvård, med. dr., docent

Publiceringsdatum: 2020-02-11

Fler artiklar